rosabubblan

Regi: Chris Colombus

Mark Cohen (Anthony Rapp) och Roger Davis (Adam Pascal) Bor i New York i slutet av 1980. De har båda stora drömmar som de kämpar för, Mark vill göra film och Roger vill skriva låtar. Han var på god väg att bli artist när han var yngre, men så träffade han April och blev kär. Inte långt senare så dog April av Aids. Mark och Roger är helt panka och kämpar för att få pengar till hyran. Dessutom så har Roger också Aids. På julafton så kommer deras gode vän Collins tillbaka från universitetet där han undervisat i filosofi men nu fått sparken. Men när han väntar på att porten ska öppnas så blir han rånad. En dragqueen vid namn Angel hittar honom på gatan och hjälper honom tillbaka. Collins och Angel blir förälskade. På våningen under Mark och Roger så bor Mimi, en strippa och drogmissbrukare som blir kär i Roger. Mark har nyligen blivit dumpad av en kvinna som heter Maureen, som sedan blev ihop med juristen Joanne. Marueen gör en protest emot vad överklassmänniskorna försöker förvandla samhället till, men protesten urartar.

Tillsammans så kämpar bohemerna Mark, Roger, Mimi, Maureen, Joanne, Collins och Angel mot Aids, samhällets förtryck och fattigdomen med kärlek. Rent är en musikal från början som filmatiserades 2005. Första gången jag såg den här filmen så tyckte jag att den var okej, inte mer. Men sedan började jag lyssna på låtarna ifrån den och såg filmen igen. Nu är låtarna allt jag lyssnar på för tillfället, och filmen har blivit en av mina favoritfilmer. Mycket tack vare Angel som man inte kan låta bli att älska. Hon är ren godhet, bryr sig om allt och alla. Hon är en av de vackraste, personligaste och bästa filmkaraktären jag sett i någon film på riktigt länge.

Musiken i Rent är berättande, och verkligen alla låtarna är bra enligt mig. Rent är en av de sorgligaste filmerna jag sett på länge, herregud vad jag grät, men jag tror att man måste gilla musikaler för att tycka om den. Jag tycker om musikaler och jag ger Rent 5 av 5 bubblor.

 Regi: David Fincher

Benjamin Buttons otroliga liv handlar om Benjamin (Brad Pitt) som föds på tidigt 1900 tal. Benjamin är inte len och full av liv när han föds; han är alldeles rynkig och i samma fysiska tillstånd som en 80 åring. När hans pappa ser honom tar han genast Benjamin och springer iväg för att kasta honom i vattnet vid hamnen, men kommer på bättre tankar och överger honom istället på en trappa till ett ålderdomshem och de tror inte att Benjamin ska överleva, en kvinna som jobbar där, Queenie bestämmer sig för att ta hand om honom den sista tid han har kvar. Men han ger sig inte och växer upp på ålderdomshemmet tillsammans med andra människor som är lika rynkiga på utsidan som Benjamin. Men på insidan är han lika lekfull som ett vanligt barn. Benjamin blir inte rynkigare och i dåligare skick med åren- tvärtom! Han blir starkare, får mer hår på huvudet och blir livligare. Benjamin åldras inte fysiskt sett med åren, han blir yngre.

När han möter en av de boendes barnbarn Daisy (Cate Blanchett) uppstår en nära vänskap mellan dem och medan åren går blir hon äldre och han yngre och även fast de är ifrån varandra år från år så har de tankarna på varandra.

Denna film är vacker och sorglig, en omöjlig kärlekshistoria. När jag såg den första gången var jag först osäker på om Brad Pitt kunde klara av en film med en handling som denna då han oftast spelar starka och snygga action roller, men han agerar väldigt skickligt och trovärdigt. En människa som blir yngre med åren i stället för äldre + en människa som åldras vanligt= ett måste för alla romantiker som älskar att snyfta till omöjlig kärlek. Jag ger Benjamin Buttons otroliga liv 4 av 5 bubblor.

Skriven av Tina Stammel