rosabubblan

 Regi: David Fincher

Benjamin Buttons otroliga liv handlar om Benjamin (Brad Pitt) som föds på tidigt 1900 tal. Benjamin är inte len och full av liv när han föds; han är alldeles rynkig och i samma fysiska tillstånd som en 80 åring. När hans pappa ser honom tar han genast Benjamin och springer iväg för att kasta honom i vattnet vid hamnen, men kommer på bättre tankar och överger honom istället på en trappa till ett ålderdomshem och de tror inte att Benjamin ska överleva, en kvinna som jobbar där, Queenie bestämmer sig för att ta hand om honom den sista tid han har kvar. Men han ger sig inte och växer upp på ålderdomshemmet tillsammans med andra människor som är lika rynkiga på utsidan som Benjamin. Men på insidan är han lika lekfull som ett vanligt barn. Benjamin blir inte rynkigare och i dåligare skick med åren- tvärtom! Han blir starkare, får mer hår på huvudet och blir livligare. Benjamin åldras inte fysiskt sett med åren, han blir yngre.

 

När han möter en av de boendes barnbarn Daisy (Cate Blanchett) uppstår en nära vänskap mellan dem och medan åren går blir hon äldre och han yngre och även fast de är ifrån varandra år från år så har de tankarna på varandra.

 

Denna film är vacker och sorglig, en omöjlig kärlekshistoria. När jag såg den första gången var jag först osäker på om Brad Pitt kunde klara av en film med en handling som denna då han oftast spelar starka och snygga action roller, men han agerar väldigt skickligt och trovärdigt. En människa som blir yngre med åren i stället för äldre + en människa som åldras vanligt= ett måste för alla romantiker som älskar att snyfta till omöjlig kärlek. Jag ger Benjamin Buttons otroliga liv 4 av 5 bubblor.

Skriven av Tina Stammel

Regi: Frank Lawrence

Regi: Steve Antin Ali (Christina Aguilera) har i hela sitt liv bott i en sömnig småstad, men har nu bestämt sig för att följa sin dröm. Hon ger sig ut i stora världen för att söka ett jobb som sångerska. Med en liten summa pengar så åker hon till New york, men dessvärre så hittar hon ingen ledig plats. Hon hittar av en slump Burlesque, en klubb som drivs av Tess (Cher). Hon blir väldigt fashinerad av klubben med burlesk dans (Burlesk=gammaldags sripteasedans, där man inte tar av sig kläderna utan har fokus på dansen.) Ali försöker övertala Tess att få jobb som dansare, och efter mycket om och men så får hon jobb på klubben. Hon får dela lägenhet med Marcus, en kille i baren vars fästmö är bortrest. En natt så får Ali ersätta Nikki, den bästa dansaren som dessvärre har en förmåga att supa sig full och inte ta ansvar, och Ali tar plats på scen. Men av svartsjuka så sabbar Nikki ljudet och dansen avbryts. Men då tar Ali ton och imponerar på alla med sin röst, och avbrottet får motsatt effekt. Bourlesque hade länge varit på väg ner, och Ali blir deras räddning.

Burlesque hade faktiskt sina stunder, men var ofta tråkigt förutsägbar. Man kände hela tiden att man visste exakt vad som skulle hända, vilket inte brukar vara så roligt. För mig är också en viktig del att filmen "söta-underbara-räddarallt-killen" ska vara söt hela tiden och så. Marcus, som denne prins heter, tyckte jag inte riktigt om och det förstörde lite. Vad som räddade den här filmen var den underbara dansen, de hätiga sminkningarna och kläderna. Jag är inget stort fan av Aguileras röst, men Chers låtar var riktigt bra. Jag ger Burlesque 2 av 5 bubblor

Skriven av: Sara Forsman

 

 

 

Av: Jodi Picoult

Anna Fitzgerald vet att hon inte blev till som alla andra barn. Hon vet att hon blev skapad i ett syfte; att rädda sin syster Kate. Kate har leukemi och enda sättet för henne att överleva är att Anna donerar från sin kropp till henne. Anna gjordes till en perfekt matchning av Kate och hon är den enda som riskfritt kan donera till henne. Oundvikligt så har Anna och hennes bror Jesse stått i bakgrunden, då Kates cancer drabbar hela familjen och sakta börjat bryta ner den. Men när Kate behöver ena Annas njure för att överleva så säger Anna ifrån. Ingen har någonsin frågat henne om hon vill vara Kates donator, och hon är trött på det. Och det är dessutom inte riskfritt att leva med bara en njure. Så trots att Kate är Annas bästa vän så går hon tilll en advokat för att få rätten att bestämma över sin egen kropp.

Boken är skriven ut många synvinklar, alla i familjen Fitzgerald, advokaten och Julia, som blir utsedd till god man. På så sätt så får man allas perspektiv på allt. Om det inte hade varit så så hade det nog varit svårt att sympatisera med vissa av karaktärerna. Lite överallt så är det tillbakablickar och minnen från Annas, Jesses och Kates barndom, vilka var fint skrivna.
Det var också väldigt svårt att avgöra vem i boken som hade gjort fel! Sara Fitzgerald, mamman i familjen, gjorde bara allt för att hennes lilla flicka skulle överleva. Och vem skulle inte göra det? Anna vill själv bestämma över sin kropp och vad hon ska leva utan, och det förstår man också. Men Kate kommer dö om hon inte får det hon behöver. Trots detta så lyser systerskapet mellan Kate och Anna i hela boken och den verkliga konflikten är mellan Sara och Anna.

Jag såg filmen före boken. Filmen grät jag mig igenom, den var otroligt vacker. Och jag tycker att filmen har med det viktiga i boken. Men boken var inte alls lika sorglig, vilket är konstigt. Böckerna brukar vara mycket mer känslosamma än filmerna. Men som sagt, jag tyckte boken och filmen gick hand i hand, tills slutet. Där skiljer sig hela berättelsen helt och jag blev helt paff! Och slutet gjorde att jag inte alls tyckte lika mycket om boken som filmen. Slutet i filmen var väntat och jag såg ju filmen först, jag hade kanske tyckt annorlunda om jag läste boken först. Allt för min syster  är ett av de sällsynta fall där filmen är bättre än boken, och jag blev så besviken.

Men den hade dock ett fint språk, och handlingen är väldigt intressant, så jag ger Allt för min syster 3 av 5 bubblor. 
                                                                                                                                             
Skriven av Sara




 

Av: Kristin Hannah

Allt Tully vill är att hennes mamma ska älska henne. Hon bor hos sin mormor och väntar alltid på att hennes mamma ska komma och hämta henne, som hon alltid gör. Tullys mamma kallas för Cloud och är en knarkande hippie utan ansvarskänsla, som många andra människor under 70-talet, då vad som än händer har sin början. Men en dag står hon där, på tröskeln in till mormodens hus för att hämta sin dotter för några månader, innan hon på nytt dumpar av Tully hos mormodern.

Katie lever i en liten by tillsammans med sin familj. Hon är ganska opopulär. Men en dag så flyttar en flicka och hennes mamma in i grannhuset. Flickan ser inte ut som någon annan och alla vill genast bli vän med henne. Men flickan väljer Katie, och de lovar varandra att vara bästa vänner för alltid. Vad som än händer följer Katie och Tully genom deras liv, där det enda som består är deras trofasta vänskap. De har en småflicksdröm tillsammans; De ska hand i hand bli journalister och jobba ihop. Och Katie vet inte hur hon ska berätta för sin bästa vän att det inte längre är deras dröm, utan bara Tullys. Och därifrån väljer de olika vägar, Tully fortsätter att kämpa sig frammåt i sin karriär och når till slut toppen. Hon har allt. Förutom en sak, som Katie har: En familj. Katie valde kärleken och fick tre barn. Hon blev hemmafru och hennes vardag blev att tvätta, skjutsa till skolan och gräla med sin tonårsdotter. Sin tonårsdotter som dyrkar sin gudmor Tully. Katies man Johnny och Tully försöker få Katie att börja skriva, något hon ville göra innan hon fick sina tvillingpojkar, men Katie kan inte. Hon är för upptagen av sitt stressiga liv. Men när Katie och Tully närmar sig 40 så inträffar något som inte får hända, och det får Katie att börja skriva.

Den här boken var en riktig trea. Man ville läsa den,ville veta vad som skulle hända. Min favorit av kvinnorna var helt klart Katie, som i hela boken ställs lite i skymundan av Tully, till och med av sina egna barn. Hon blev liksom andrahandvalet bakom den glänsande Tully. Trots detta så fokuserar hela boken på deras vänskap som aldrig brister. Boken var som sagt en medelmåtta. Tills mot slutet! Boken tar en chockerande och ovälkommen vändning, och allt man tänker är "Nej nej nej, det här får inte hända. jävla Kristin Hannah!" Men Hannah är otroligt skicklig på att skildra sorg, och hon förvandlar med de sista kapitlen boken till en klar femma. Och just därför har jag valt att recensera den.

Jag har slukat böcker sedan jag var väldigt liten, men det här var första gången jag undrade om jag psykiskt skulle klara att läsa ut en bok, när man väl förstod vad som var på väg att hända. Men jag läste ut den, och grät så in i helvete. Den var jättevacker och jag rekomenderar den, även om mittendelen var en aning trög.
Jag ger Vad som än händer 5 av 5 bubblor.



Skriven av: Sara Forsman

 Systrarna Lennie och Bailey har alltid stått varandra väldigt nära, särskilt eftersom deras pappa aldrig funnits med i deras liv, och deras mamma övergivit dem när de bara var några år gamla. De bor tillsammans med deras mormor och deras galna morbror Big, och är allt ifrån en normal familj. Och Lennie har alltid stått lite i skuggan av sin syster, men Bailey har liksom alltid funnits där för att ordna upp allt. En dag när Bailey står och övar in för nästa skolpjäs så ramlar hon bara ihop. En hjärtattack, och hon dör. Hennes vänner och familj blir förlamade av sorg. Lennies liv slårs i spillror, hur ska hon överleva utan sin älskade syster? Så träffar hon Joe. Joe, som spelar trumpet, gitarr, och alltid har ett leende på läpparna. Med honom så kan Lennie skratta och må bra, även om verkligheten snart hinner ikapp. Men så börjar Baileys pojkvän Toby att vara hemma hos hennes familj. Lennie får veta att Bailey har haft vissa hemligheter för henne. Hon hade inte berättat att hon var gravid, att hon skulle gifta sig med Toby! Bailey som alltid velat söka till Juliard, inte bli en tonårsmorsa. Lennie hittar också papper som tyder på att Bailey försökt att spåra deras mamma. Mitt i all förvirring så känner Lennie och Toby en stark dragning till varandra, som om deras sorg för dem samman.

 Jag fastnade direkt för morbror Big, en väldigt ovanlig man, med många roliga små egenheter. Även mormodern har en väldigt personlig stil, och jag tyckte väldigt mycket om henne från början till slut.

 Jag tyckte mycket om boken, den är prosalyriskt skriven och har med små texter som Lennie skriver på olika ställen, tex; (på en plastmugg i blåsten på main street) De här små texterna är alla väldigt vackra, de berättar ofta minnen om Bailey och Lennie ifrån deras barndom. Jag ger Himlen börjar här 4 av 5 bubblor.

 Skriven av Sara Forsman