Hundraåringen

Av: Jonas Jonasson

Hundraåringen är berättelsen om hur Allan Karlsson kliver ut genom ett fönster och därmed rymmer från sitt hundrade födelsedagskalas. Men det är också en resa genom 1900-talet, och några av dess viktiga händelser, där Allan Karlsson närvarat vid typ alla. Men hur som helst, Allan inser att han ledsnat på att leva på ålderdomsboendet, med griniga sköteskan Alice bossande över sig, så han bestämmer sig för att rymma. Endast iförd tofflor på fötterna så ger han sig av, inte ens hatten hinner han ta med sig. Inte heller särskilt mycket pengar hinner han få med sig, men turligt nog så går han med på att vakta en väska åt en yngling som behöver göra ett toalettbesök på stationen, och när Allans buss rullar in så bestämmer han sig helt enkelt för att ta med väskan. I väskan visar det sig finnas 50 miljoner kronor. Så pengar blir senare inget problem. Allans resa fortsätter tillsammans med hans nyfunne vän småtjuven Julius. Senare så ansluter sig även Benny, en man med ett gatukök, även fast han råkar vara sveriges mest utbildade man. Gunilla, en rödhårig kvinna som svär i varje mening, minst två gånger, och som även äger en schäfer och en elefant vid namn Sonja. Bennys bror Bosse, som efter tre miljoner tinar upp och blir sams med sin bror, och slutligen en man som kallas chefen och egentligen var där för att hämta tillbaka väskan och döda Allans lilla gäng, men det visar sig att han och Bosse var gamla polare och han bestämmer sig för att tills vidare följa med på flykten ifrån polisen.

Det var längesedan jag läste en så rolig bok! Händelseförloppet är så oförutsägbart och märkligt, men ändå på samma gång otroligt välgenomtänkt. Allan är en rolig gammal gubbe, som jag gärna skulle haft till morfar eller något, trots att han genom tiderna råkat få lite blod på händerna. För alla roliga karaktärer, för den intressanta handlingen och för elefanten Sonja så ger jag Hundraåringen 4 av 5 bubblor
                                                                                                
                                                                                                              Skriven av Sara Forsman

                                                       


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0