rosabubblan

Av: Jodi Picoult

Anna Fitzgerald vet att hon inte blev till som alla andra barn. Hon vet att hon blev skapad i ett syfte; att rädda sin syster Kate. Kate har leukemi och enda sättet för henne att överleva är att Anna donerar från sin kropp till henne. Anna gjordes till en perfekt matchning av Kate och hon är den enda som riskfritt kan donera till henne. Oundvikligt så har Anna och hennes bror Jesse stått i bakgrunden, då Kates cancer drabbar hela familjen och sakta börjat bryta ner den. Men när Kate behöver ena Annas njure för att överleva så säger Anna ifrån. Ingen har någonsin frågat henne om hon vill vara Kates donator, och hon är trött på det. Och det är dessutom inte riskfritt att leva med bara en njure. Så trots att Kate är Annas bästa vän så går hon tilll en advokat för att få rätten att bestämma över sin egen kropp.

Boken är skriven ut många synvinklar, alla i familjen Fitzgerald, advokaten och Julia, som blir utsedd till god man. På så sätt så får man allas perspektiv på allt. Om det inte hade varit så så hade det nog varit svårt att sympatisera med vissa av karaktärerna. Lite överallt så är det tillbakablickar och minnen från Annas, Jesses och Kates barndom, vilka var fint skrivna.
Det var också väldigt svårt att avgöra vem i boken som hade gjort fel! Sara Fitzgerald, mamman i familjen, gjorde bara allt för att hennes lilla flicka skulle överleva. Och vem skulle inte göra det? Anna vill själv bestämma över sin kropp och vad hon ska leva utan, och det förstår man också. Men Kate kommer dö om hon inte får det hon behöver. Trots detta så lyser systerskapet mellan Kate och Anna i hela boken och den verkliga konflikten är mellan Sara och Anna.

Jag såg filmen före boken. Filmen grät jag mig igenom, den var otroligt vacker. Och jag tycker att filmen har med det viktiga i boken. Men boken var inte alls lika sorglig, vilket är konstigt. Böckerna brukar vara mycket mer känslosamma än filmerna. Men som sagt, jag tyckte boken och filmen gick hand i hand, tills slutet. Där skiljer sig hela berättelsen helt och jag blev helt paff! Och slutet gjorde att jag inte alls tyckte lika mycket om boken som filmen. Slutet i filmen var väntat och jag såg ju filmen först, jag hade kanske tyckt annorlunda om jag läste boken först. Allt för min syster  är ett av de sällsynta fall där filmen är bättre än boken, och jag blev så besviken.

Men den hade dock ett fint språk, och handlingen är väldigt intressant, så jag ger Allt för min syster 3 av 5 bubblor. 
                                                                                                                                             
Skriven av Sara




 

Skriven av: Ali Shaw

Ida Maclaird håller sakta på att förvandlas till glas. Hennes tår är redan helt genomskinliga av förglasningen och det sprider sig allt fortare upp, upp.
Ida bestämmer sig för att återvända till St. Hauda's Land där hon tror att anledningen till förglasningen finns, för att försöka hitta den enda personen som kanske kan hjälpa henne.

Midas Crook är en mycket tillbakadragen kille med en dålig uppväxt bakom sig. Han har bara en trogen vän och inte ens denne får röra honom, han låter ingen komma nära honom vare sig fysiskt eller psykiskt. Hans enda intresse är att fotografera.

En dag när han är ute och fotograferar träffar han Ida. Ida som ser både vacker och skör ut, med ett par alldeles för stora och grova armékängor på fötterna. De börjar sakta att lära känna varandra, Midas försöker hjälpa henne och Ida nystar upp en efter en alla Midas hårda knutar inom sig.
Tillsammans letar det efter ett botemedel medan deras vänskap växer till något starkare och glaset kryper upp på Idas ben och lämnar henne genomskinlig och förlamad.

Ur boken: Hennes tår var glas rakt igenom. slätt, genomskinligt, blänkande glas. Glimmande halvmånar av ljus kantade varje nagel och varje veck mellan tålederna. Silverprickarna på överkastet, som han såg tvärs igenom tårna, suddades ut till metallisk rök. Fotbladet var också av glas, men det var mörkare och blev mindre och mindre genomskinligt tills det före vristen gick över i hud: matt och hudfärgad som vilken hud som helst. Och ändå... de där centimetrarna som utgjorde övergången facinerade honom ännu mer än tårnas kompakta glas. Ben framträdde svagt inuti fotbladet för att sedan bli skarpa och liljevita närmare vristen, där ingen förändring ägt rum, medan de på vägen dit sveptes in allt tätare av lager av genomskinliga röda ligament. I fotvalvets båge hängde strimmor av blod fångade likt virvlar i en spelkula.

Denna bok är underbar! så vackert berättad. Jag älskar alla underliga varelser i boken som; självlysande maneter lika stora som segel i haven, albinodjur och de otroligt söta malvingade boskapen! jag älskar idén om en ko, lite större än en fingerborg flyger runt med blåa insektsvingar på ryggen. Flickan med glasfötter är en av de bästa kärlek/fantasy romanerna jag läst på länge!
Jag ger Flickan med glasfötter 5 av 5 bubblor.
Skriven av Tina Stammel.